Torsdagen den 23 oktober 2021, reste vi med egen buss mot Stockholm och Djurgården. Vi var 42 st förväntansfulla konstälskare från Norrtälje, som längtade efter att besöka den omskriva tillbyggnaden av Liljevalchs Konsthall. Vi bävade. Var tillbyggnaden en styggelse, eller på fel plats, eller ett tempel för konst? Fel plats? Därom var vi ganska eniga. Tanken var förmodligen, från beställarens sida, att arkitekt och konstnär i någon slags symbios i slutänden skulle bli en förenad totalupplevelse. Arkitekten Gert Wingårdh säger; ”Ett konstverk för Konst.”
Vi anlände och såg upp mot byggnaden. Konstnären Ingegerd Råman har smyckat fasaden med 6800 transparenta flaskbottnar. Råman har skapat ett enastående konstverk, som ligger helt rätt i tiden. Mitt intryck är att om man bortser från Råmans dekorativa flaskbottnar, vad återstår då? En stor, malplacerad betongklump, utan respekt för sin omgivning.
Själva Konsthallen från insidan förmedlar ingen känslomässig eller vacker inramning. Jag saknade nytänkande både när det gäller rumslighet samt belysning. Det kanske blir en annan upplevelse när konsten är på plats och kan förgylla betongen.
Första utställande konstnär är Linn Fernström, en av mina personliga favoriter och jag lägger ut bilder på annat ställe på hemsidan från mitt galleribesök från 2018 på Forsbloms på Karlavägen. En enastående upplevelse av en banbrytande konstnär som når stora nya grupper.
Liljevalchs 100 år
15 oktober 2021 – 16 januari 2022
Efter den nya delen var det dags att se ”Liljevalchs 100 år” en jubileumsutställning med Sveriges mest framstående konstnärer. De klassiska med Anders Zorn, Carl Larsson och Bruno Liljefors – som vi aldrig tröttnar på. Därefter kom modernisterna med Sigrid Hjertén, Leander Engström, Nils von Dardel, m fl – som vi inte heller tröttnar på.
Bland det som stack ut, fäste vi oss särskilt för Kjartan Slettemarks Pudel, från 1975 samt Josef Franks kända statementsoffa (Modell Liljevalchs 1934) , nypris 150.000kr inklusive tyg. Franks tyger, möbler och inredningsdetaljer är fortsatt hett eftertraktade och säljs från butiken svenskt Tenn på Strandvägen.
Inför nästa stopp på Waldemars Udde förberedde den eminenta guiden oss på hur kvinnorna erövrat konstnärsrollen och rätten att utöva sitt konstnärskap. Utställningens namn ”Ett eget rum”, är mycket talande.
Guiden beskrev färgstarkt Albert Engströms inställning till kvinnlig konst. Hon citerade Engström rakt av: ”Kvinnornas klotter är utan minsta talang, de är en skam för sitt kön”. Resten lämpar sig inte för tryck…
Av frisk luft och konstupplevelser blir man hungrig. Vi avnjöt ett underbar lunch i nyrenoverad miljö på Blå Porten.
Valdemarsudde – ett eget rum
Med guidens krassa ord ännu ringandes i öronen kom vi till Prins Eugens Waldemars Udde.
Utställningen handlade om genombrottet för kvinnlig konst. De kända orden ”De drogo till Paris” beskriver hur ett hundratal kvinnliga konstnärer, i slutet av artonhundratalet, åkte till Paris för att komma bort från Svenska Konstakademins stela och kontrollerande inställning.
I Paris kunde de känna sig fria. De tog kurser hos de mest framstående manliga konstnärerna. De blev tekniskt skickliga och konsten fick blomma ut. De kvinnliga konstnärerna blev ofta uppskattade av etablissemanget i Paris. Varma interiörer med personlig framställning som än i dag känns relevanta och relaterbara. Den stackars Engström hade så smärtsamt fel, konstaterade vi triumferande!
Här ovan visar vi ett axplock av de bilder som vi tyckte berörde oss mest och vi rekommenderar ett besök före 2022 01 23, då utställningen avslutas.
Foto Kerstin Nordström
Text Monica Hoverhjelm
Webbredaktör Kule Palmstierna
Researrangör Carina Libonius
Konsthallens vänner i Norrtälje 